Om boken: 1998 / Varlam Tikhonovich Shalamov föddes i Vologda. Son till en präst. Han studerade vid den juridiska fakulteten vid Moscow State University 1926–1929. Han arresterades första gången för att ha spridit det så kallade Lenins testamente 1929. Efter att ha släppts 1932 arresterades han igen 1937 och tillbringade 17 år i Kolyma. Efter att ha återvänt började han 1957 publicera dikter i Yunost i Moskva. Det fanns ett visst frånvarande galenskap av icke-närvaro i hans ögon. Förmodligen för att han vid den tiden skrev sina "Kolyma Stories" och till och med i frihet fortsatte att stanna där, i Kolyma. Dessa berättelser började cirkulera från hand till hand på skrivmaskiner 1966 och publicerades som en separat upplaga i London 1977. Shalamov tvingades avsäga sig denna publicering, och han skrev något obegripligt förödmjukande, som i protest. Han dog på ett äldreboende utan att någonsin ha sett sin prosa publicerad. (Den publicerades i Sovjetunionen först 1987.) Detta är den stora "Kolyiada", som visar människors briljanta förmåga att bevara sina själars ansikte i en värld av lägerdepersonalisering. Shalamov blev Pimen av Gulag, men han var inte alls likgiltig för godhet, och skrev helvetet från insidan, och inte alls från en snövit cell. I tredje volymen, för första gången, Shalamovs poetiska arv presenteras i den mest kompletta volymen - dikter 1937–1981.